Jag lånar orden av Astrid Lindgren, för ingen har som hon beskrivit sorgen, döden och livets berg o dalbana. Som i Ronja Rövardotter, när Mattis sörjer sin gamle vän Skalle-Per.

Mattis gick storgråtande fram och tillbaka i stensalen och skrek:

”Han har funnits jämt! Och nu finns han inte!”

Om och om igen ropade han på samma vis:

”Han har funnits jämt! Och nu finns han inte!”

Då sa Lovis:

”Mattis, du vet att ingen får finnas jämt. Vi föds och vi dör, så har det ju alltid varit, vad jämrar du om”

”Men han fattas mej”, skrek Mattis. ”Han fattas mej så det skär i bröstet!”

”Vill du att jag ska hålla om dej ett slag”, frågade Lovis.

”Ja, gör det för all del”, skrek Mattis. ”Och du Ronja också!”

Sedan satt han lutad ömsom mot Lovis och ömsom mot Ronja och grät ut sin sorg över Skalle-Per som hade funnits jämt i hans liv och nu inte fanns mer.

Du fattas mig Per Du finns med mig varje dag !!